Har inte bytt en bajsblöja på många dagar nu. A har förstått hur man använder pottan. Det krävdes bara att ha henne att sitta där ofta, ofta och speciellt efter att hon ätit. Sen när det lyckades en gång så fattade hon galoppen. Och idag visade hon tydligt att hon ville på pottan då hon ätit. Låt gå att jag använt mig av laptopen med Bamse och diverse leksaker för att muta henne, det tar jag inte så hårt. Nu när hon förstått vad den är tillför kan det bara gå framåt.

Annars är det full fart.Vi tränar på att gå dagarna i ända känns det som. Hon går ganska stadigt om hon håller i mina pekfingrar och ibland tränar hon på att gå då man håller bara i ena handen. Hon börjar vilja böja sig ner och plocka upp saker från golvet också då hon går. Några gånger har hon stått utan stöd någon sekund utan att hon märk det. Men det är nog en bit kvar ännu. Hon älskar alla dörrar och skåp och skall klättra in överallt. Hon klarar av att krypa/klättra upp för WC-trappan själv. Hon kan peka och vinka. Vet var lampan och klockan, kan visa var de är och vad de säger. Hon försöker härma mig då jag säger do-cka och ih-hahahah (så går det då man tillbringar så mycket tid i stallet). Det BÄST hon vet är att se på Bamse. För tillfället är det Bamse i trollskogen som gäller. Och de evinnerliga gummibjörnarna. Hon sitter som ett ljus framför datorn, skrattar åt sina favoritställen. Hon kan dansa när man säger dansa, dansa. På julannandag blir hon 10 månader och imorgon skall vi till rådgivningen på kontroll.

En liten sammanfattning av hennes framsteg. Mest för att jag själv skall komma ihåg, eftersom jag varit väldigt dålig på att skriva upp och minnas, måste skärpa mig med det:

Vände sig från rygg till mage: 3,5 månader
Första tanden: 3 månader
Första leendet: 3 veckor:
Första skrattet: 2,5 månader
Ålar framåt: 7 månader
Kryper: 8 månader
Drar sig upp till stående: 8 månader
Går med stöd: 8 månader
Sitter (dvs tar sig från sittande till krypställning och från krypställning till sittande): 8 månader
Pekar: 8 månader
Vinkar: 8 månader
Säger mamma: 6 månader

Under hela mitt 27-åriga liv har jag funderat över vad jag vill göra med det. Sökt mig själv. Undrat och funderat och känt efter. Och jag kan berätta för er att jag har varit jäkligt vilsen.

Jag har levt studielivet och skaffat mig två universitetsutbildningar. Festat, pluggat. Levt ett kravlöst liv. Fri som en fågel. Jag har bott utomlands långt borta från mina nära och kära. Klarat mig själv, tänkt och levt på ett annat språk. Provat mina vingar och märkt att de håller. Jag har haft det bra. Och dåligt på samma gång. Meningslösheten kröp sig på.

Kände ständigt att jag borde prestera mera. Så har jag känt hela mitt liv. Jobba mer. Träna mer. Umgås mer. Träffa flera människor. Resa mer. Göra karriär. Bli någonting. Komma någon vart. Och ändå kändes det som om jag inte kom någonstans. Jag stampade på stället. 

Så kom hon. Och hela mitt liv vändes upp och ner. Bokstavligen. Vi hade det lite jobbigt. Men jag skulle inte byta ut den tiden mot någonting. Det var en prövning. Och vi kom ut på andra sidan. Som belöning fick jag en underbar kontakt med min dotter. Och jag blev mamma. Jag fick väldigt massa tips och förslag hur jag skulle göra med hennes sovande. Men jag gjorde som det kändes bäst för oss. Det jag trodde var bäst för henne. Trots att många tyckte att jag gjorde fel. Och nu vet jag. Jag vill vara en nära förälder. Och jag är trygg i min roll.

Jag vet inte vad jag vill jobba med när återvänder till arbetslivet. Men jag vet att jag måste tänka om. Jag måste hitta någonting meningsfullt. Någonting annat, tror jag. Men jag har inte ännu bestämt mig. Nu vill jag koncentrera mig på min dotter. Jag vill ta hand om henne hemma. Hur länge vet jag inte ännu.

Jag skulle aldrig vilja byta bort den tiden och det liv jag hade före min dotter föddes. Den var härlig och jag behövde den. Men det känns bra att kunna säga att jag har hittat hem. Och jag är lycklig!

Den idiot som kom på att man skall vrida klockan fram och tillbaka 2 ggr/år kan sannerligen inte ha varit något ljushuvud. Småbarnsförälder kan denna person i alla fall inte ha varit. Efter ännu en trasig natt är det nuförtiden väckning kl. 06.00 istället för kl. 07.00, oh joy!

Klockan är bara 14.30 och jag har redan överdoserat kaffe utan resultat. Hmmm, vad skall man ta till nu för tyngre grejer??

Ett år äldre blev man igen på lördag. 24 fyllde jag. Tänk att jag fyller 24 varje år, konstigt...

Vad är nytt här då? Inte så mycket, sömnen är sämre än sämst eftersom fröken troligen får tre tänder eller så på en gång. En skymtar lite redan, men har på känn att fler kommer tätt på varandra. Vi får se vad tandläkaren säger nästa vecka då vi skall dit och visa hennes 6 tänder. Sina första tänder fick hon ju redan då hon var tre månader, de två nedersta, sen kom en tredje nere och två framtänder runt 7 månaders ålder och nu är det som sagt ännu flera på gång.

Nytt med A är att hon sedan 2,5 veckor tillbaka drar sig framåt på golvet med händerna. Kryper gör hon inte ännu, men det är på gång. Babblar gör hon också hur mycket som helst, tyst är hon aldrig. I natt krälades det omkring i sängen och babblades från 2-3 och från 5-6. Förutom att hon sover dåliga nätter och vaknar hela tiden så har hon till på köpet blivit morgonpigg och tar morgon 7 nu för tiden. Gäsp! Hon lägger sig ibland kl 19 men oftast 19.30 och sen blir det att springa av och an cirka 5 ggr då fröken vaknar ända tills man själv går och lägger sig runt 24.

Annars tycker jag att bebislivet blir bara bättre desto äldre hon blir. Vad tycker ni andra? Visst är de underbara och söta när de är nyfödda, men jag tycker det är så härligt att följa med utvecklingen och framstegen och märka att man får mer kontakt och lär känna varandra bättre hela tiden.

Äsch, får återkomma när jag har mindre gröt i hjärnan!

Haha, reagerade på hur präktig jag lät i mitt förra inlägg. Värsta Underbara Clara över det hela, inte för att jag har någonting emot Clara, tvärtom. Men fick det att låta som att burkmat är bara skit och att jag minsann tycker man skall laga sin egen mat åt bebisar. Det tycker jag självfallet inte. Jag skarvar in med burkmat jag också, hon är ännu så liten att hon nog så där energimässigt skulle klara sig enbart på burkmat. Däremot läste jag någonstans att en lite äldre bebis på sådär 9 månader skulle behöva få cirka fem burkar för att täcka dagens energibehov, om barnet åt endast burkmat det vill säga.

Mest gör jag egen mat för att jag tycker att det är kul. Och kanske för att jag vant mig vid att vara den som förser henne med föda, på ett eller annat sätt. Kanske det är ett egoistiskt sätt att få känna sig oumbärlig ännu en tid till, vad vet jag... :)

Jag har försökt laga den största delen av maten Alessa äter själv. Vill att hon skall vänja sig vid smaken och konsistensen av riktig mat, så att hon inte blir kinkig med maten. Hittills har det gått riktigt bra, och jag har lagat större satser som jag fryst in. Har bland annat lagat: laxgryta, couscous med grönsaker och kyckling, kalkon, ris och ärtblandning och olika grönsaksblandningar. Har brukat laga kött skilt som jag fryst ner i iskubsformar och fryst ner grönsaksblandningar i glasburkar, men nu har jag allt mer börja laga allt i en gryta. Det blir så mycket lättare så.

Blev överraskad av att hon gillade laxgrytan jag lagade mest. Har också märkt att det sjunker bättre då jag lagar konsistensen väldigt lös, så det inte blir för tjockt. Det gillas även bättre då jag använt mig av mycket olika kryddor. Örtkryddor som timjan, dragon, lagerblad men också lök och peppar. Av burkmaten gillar hon HIPPs ekologiska barnmat mest, så den har jag köpt och ger ibland då det är bråttom eller jag inte orkar laga mat. Av burkmaten tycker jag det är den som mest liknar riktig mat. Den doftar gott och smakar till och med någonting. Av Pilttis och Muksus som jag har gett så tycker jag allting smakar samma sak, ingen skillnad om det är kött, fisk eller fågel. Så hon får Hipp, fastän det är dyrt. Lite måste man väl få skämma bort sin knubbis.

Då jag hade en struligare vecka än normalt och hade lagret tomt på barnmat, fick hon burkmat hela veckan. Och märkte då att hon vande sig vid smaken av det och inte lika gärna ville ha min mat sen. Tidigare lagade jag endast varmmat och köpte olika fruktpuréer. Köper fortfarande frukt på burk, för det är så praktiskt. Men har också börjat försöka laga egna fruktblandningar och ge färska frukter som päron, banan, avokado och sådant med sked.

Jag lagade en fruktpurée här om natten som hon gillade. Kokade 4 äpplen, en påse frysta mangotärningar och en påse blåbär, som jag sedan mixade och frös in. Det gillades skarpt. Jag trodde hon skulle tycka det var för surt, men det blev sött och bra utan socker för mangon var så söt. Om jag hade mer tid och energi skulle jag variera mer och laga ännu fler rätter, för det är så kul att laga mat åt henne. Speciellt då hon äter den med god aptit. Och ja, aptiten är det ju inget fel på hos vår tjej. Hon är nu 74 cm lång och väger 10,7 kg, så vi närmar oss 11 kg gränsen. Det börjar kännas i musklerna...

Här är några sidor som jag tycker det finns bra info om hur man gör egen mat åt bebisen:
www.barnmatsbloggen.se
www.barnochmat.se
www.hippbarnmat.se

Mitt liv kretsar nuförtiden kring sömn. Eller ja, bristen på sömn för att vara mer exakt. Tjejen är nu lite på 7 månader och har ännu inte sovit en hel natt. Det längsta hon sovit i ett sträck är väl 4 timmar och det längsta jag sovit i ett sträck är 3 timmar. Det börjar kännas. Jag börjar känna mig lite sliten. Det skulle underlätta om man visste att det är tillfälligt som för de flesta andra barn. Att man vet att det är tänder, magknip eller någonting annat som spökar. Att det är tillfälligt. Att man skall härda ut några nätter så lugnar det sig sen och det kanske kommer en natt man får vila igen. Skulle det ens komma en.endaste.natt! Om hon skulle sova EN natt ens lite längre, men nej. Jag har redan gett upp hoppet på att hon någonsin kommer göra det. Minns då hon var mindre när folk sade till mig att

 "det nog lättar där vid två månader", "om inte det så vid tre månader", "nå fyra i alla fall", "men vid sex månder har väl de flesta barn sovit åtminstone EN bättre natt?".

Det är svårt att förklara hur ens verklighet ser ut, för jag tror inte man kan förstå det om man inte är i det här. Eller ja, föreställ dig ett barn som har sin sämsta natt någonsin. Vägrar somna, somnar men vaknar igen efter fem minuter och är vaken två timmar i sträck, somnar i en halvtimme så man just själv hunnit somna, vaknar gråter, sover två timmar, tar morgon. Typ... Och upprepa detta varje dag i sju månader. Lägg till att det inte sovs dagssömn heller. Högst 30 minuter, inte i vagnen utan endast i sängen vid bröstet eller alternativt i bilen (fram till cirka 4 månaders ålder då det var som värst sov hon inte i bilen heller utan gallskrek direkt hon hamnade i stolen). Så efter en dålig natt kompenserar hon inte heller med att sova mer på dagen i stället. När sover hon då kan man ju fråga sig. Bra fråga. Då när hon har en bra natt så vaknar hon varannan timme men SOMNAR OM då jag ammar henne. Hon sover i min säng. Det är enda sättet för mig att få någon sömn överhuvudtaget och inte vara tvungen att stiga upp och flytta på henne hela tiden. Kroppen börjar dock vara ganska trött efter att ha sovit så länge blickstilla och på ett litet hörn. Hon vaknar nämligen av minsta lilla ljud och rörelse.

Hur orkar jag då med det här? Det funderar jag själv varje morgon, men så går tiden igen och hon blir äldre. Varje dag hoppas jag förstås på att det någon gång skall svänga, men det ser dåligt ut. I alla fall tycker jag att hon verkar mindre spänd och verkar må bättre än då hon var övermedicinerad, eller kanske det också bara beror på att hon är äldre och bättre kan visa vad hon vill och hur hon känner, när hon var yngre reagerade hon ju på allt med gråt. Då när vi hade det som värst var jag inte utanför dörren på flera veckor, enda sättet att få henne att få lite ro var att ligga i sängen och mata henne så att hon kunde slumra till en stund. Man kunde inte gå ut i vagnen, inte åka och träffa någon inte göra någonting, hon blev hysterisk av precis allt och gallskrek tills luften tog slut. Det gör hon som tur inte lika ofta mer, men sover gör hon ändå inte... Minns hur jag ändå kämpade med att få henne att sova i vagnen. Gick på gården timtal. Hon somnade, vaknade, grät, somnade, vaknade, grät. Och sist och slutligen fick jag inte henne att sova många minuter sammanhängande sömn.

Läkarna säger att det inte är tyroxinet. Hennes värden har varit normala nu, men jag misstänker fortfarande att det är det som är boven. Det värsta är att vi inte kan göra någonting åt det. Vi prövade vara utan det i en vecka, men hennes TSH sköt i höjden, så nu kan vi testa lämna bort det nästa gång vid två års ålder. Men sannolikt måste hon äta resten av livet. Nu måste jag ta mig i kragen och gå och lägga mig, hon vaknar just igen.

Kvällens saldo: Nattade henne kl 19, hon somnade nästan genast vid amning, vaknade efter en halv timme. Somnade om efter tio minuter, vaknade efter fem. Var vaken i en och en halv timme. Somnade om i fem minuter, vaknade igen. Tills hon somnade kl. 21.45. Klockan är nu 22.36 och det är ingen idé att jag går och lägger mig. Somnar inte ändå, för vet att hon vaknar just. Suck, vilken deprimerande blogg jag har hörni!

Alltså vad är det med medelålders män/äldre gubbar och barnvagnar? Finns det en "gasa här-skylt" på vagnen och gröna trafikljus som indikerar fri framfart? Jag trodde banne mig man skulle få vara ifred med vagnen här på landet, men till och med här håller man på att bli överkörd av skogstokiga gubbhelveten när man är ut och går. Vad är grejen liksom? Jag brukar sakta in när jag ser fotgängare, saktar in EXTRA mycket då jag ser folk med barnvagnar (det gjorde jag redan före jag blev förälder) men det gör tydligen inte alla. Dessa individer måste ha haft en svår och traumatisk barndom om de blir så provocerade av en barnvagn. Tack och godnatt!

Oftast beskrivs föräldrarskap och småbarnstiden med rosa moln och änglasång för att nu överdriva en aning. Funderar på att börja skriva på bloggen igen, tror att det kan vara bra för min mentala hälsa, plus att jag kommer att glömma bort hur jobbigt det här har varit sen när det är över. Problemet har varit att jag aldrig hunnit skriva, så mycket av de känslor/tankar jag har haft har min trötta hjärna redan glömt bort. Men kanske jag skall ge det ett försök. Finns det intresse av att läsa en gnällblogg då? Den skulle bli som min personliga dagbok som jag kan skriva av mig i, så förvänta er i såfall inget språkligt eller stilistiskt mästerverk, det är jag alldeles för trött för. Tror jag måste fundera över detta en stund till.

 

Men missförstå mig inte, detta är inte en blogg där jag gnäller över hur jobbigt det är med småbarn och hur jag saknar mitt gamla liv, NEJ! Detta har varit de tyngsta fem månaderna i mitt liv, men samtidigt de bästa! Jag är så innerligt tacksam att den "sjukdom" Alessa fick är ovanlig men samtidigt inte farlig för henne, oddsen är väl en på 3500 för barn att få medfödd hypotyreos och vanligtvis orsakar detta inga problem för bebisen om man inte som vi har problem att hitta rätt dos och övermedicinerar, vilket resulterar i överaktivitet och diverse följdproblem som ni säkert kan föreställa er. Jag tackar högre makter för att det inte var något allvarligare hon fick, och för hennes skull skall jag orka, jag vakar fast i 10 år, det har ingen betydelse, jag gör vad som helst för henne, vår lilla sötnos...

 

 

Som mammaledig upptäcker man nya förmågor hos sig själv varje dag. Nu vet jag att man faktiskt kan logga in på Facebook med stortån på samma gång som man ammar.

Skall försöka väcka den här bloggen till liv så småningom, men jag ber er ha lite tålamod. Det här är det mesta jag kan åstadkomma för tillfället, det finns verkligen INGEN tid över ens till någonting annat, knappt till att äta och duscha. Och vi har inte haft en så lätt start på bebislivet heller. Men mer om det i ett senare skede. För tillfället sover i alla fall fröken Omöjlig efter många om och men. Det betyder att jag kanske hinner äta frukost äntligen. Fast nu när jag säger det så vaknar hon säkert direkt.

Härlig är hon i vilket fall som helst, vår lilla Alessa!